Jag har massor att skriva, men jag låter bli.

En bild säger mer än 1000 ord.

Nu är du borta, raderad, glömd, slängd, borttagen.

Rädslan dirigerar blodet till de stora musklerna och levern frigör sitt förråd av glukos för att ge dem bränsle att orka, bultandet i öronen är hjärtat som arbetar för att höja blodtrycket, mjälten drar sig samman för att avge fler röda blodkroppar och höja blodets förmåga till syreupptagning. Adrenalin och noradrenalin strömmar ut genom kroppen.

Hela kroppen arbetar för att hjälpa till att fly, men vad gör man när man inte kan komma undan?

Hur gör man för att bryta ett mönster som man omedvetet valt?

Nu har jag kommit på en jävla viktig sak. Alla männsikor som man har runt om sig som inte är endast vänner, dom människorna kan dra åt helvete.

Jag mår bra när jag är med vänner. Rättare sagt, vännen. Marie är allt jag behöver, hon är allt som gör att jag mår bra och känner mig glad. Ni resten kan gräva ett satans djupt hål och sedan hoppa ner. Ni gör livet bara mer komplicerat och fruktansvärt krävande. Jag vill inte ha er mer.

Precis ALLA ni andra.

Okej, inte riktigt. Inte min familj.

Nu börjar det kännas. Jag vet inte hur jag kan känna det, men det känns.

Kärlek.

Jag börjar sakna kärleken.

Vaknade tidigt imorse. Gick på toaletten. Ställde mig framför spegeln. Möttes av ett ansikte med svullna ögon och läppar. Sminket hade förflyttat sig nedåt 2 cm. Nattliga duschar, sömn och alkohol gör inte att sminket sitter som det borde. Titta på min spegelbild ett längre tag. Det gungade i magen och huvudet värkte.

Länge sedan jag var så bakfull som jag var imorse. Men det kan jag nästan tycka att det var värt efter att ha festat utomhus för första gången i år. Det var fest nere i hamnen, rätt så mycket folk där, och allt som det inkluderar. Nya ansikten, spyor, ölburkar överallt, bråk och poliser. När jag fick höra att polisen var påväg så drog jag med mig sällskap och gick ner till sandstranden istället. Poliser är inte de jag helst träffar när jag är onykter.

Sedan blev det bilfärd hem i 140 km/h. Kommer hem, fäller ut bäddsoffan och stoppar ner J i den. Tänder ljus, duschar, hamnar i köket, går ut och röker, försöker hitta kläder, terrar J och sedan somnar.

Hon ställde just den frågan som jag fasade för. Jag öppnade dörren och lämnade henne ensam bakom mig. Klart att hon förstod svaret. Men det kändes ändå lättare för mig att inte behöva säga något, bara få gå. Hon verkar inte vilja prata mer om det. Svaret som hon inte fick verkar räcka.

Då var påsklovet över. Det var precis som jag hade tänkt. Slött, rökigt och (faktiskt endast) 1,5 gångers festande. För den som undrar hur man festar 0,5 ggr så kan jag berätta att man åker till en fest, man har gjort sig i ordning och allting, man börjar dricka. Kommer upp i ett par öl och sen, stopp. Sen åker man där ifrån för att man inser att man inte vill festa. Vet inte om det någonsin har hänt mig innan. Men hur som helst, i fredagas hände det. Hedlocks som hade påskfest med människor som inte passade ihop på något plan över huvudtaget.Idag fick jag en liten bok. I den fanns det en massa bokstäver skrivna för hand, som tillsammans bildade ord, som i sin helhet gjorde mig upphetsad sexuellt.Första gången det blev en snabbis på toaletten i skolan. Jag är knäpp. Men jag trivs med det.

En bättre dag idag. Idag var det inga problem med att komma upp ur sängen. Kände verkligen att jag ville åka till skolan. Börjar få ordning på skiten här nu. Lämnat in allting som jag legat efter med och idag har det varit läxförhör (oförberett för min del) och om en stund är det dags för det sista provet innan påsklovet. Vad ska jag göra på lovet? Antagligen kommer jag bara att ligga och slö, röka och kanske festa 2-3 ggr. Så när skolan sedan början igen v. 15 så är jag allmänt försoffad och orkar inte göra någonting. Blä.Nu vill jag inte vara nära någon över huvudtaget. Idag är en alldeles för bra dag för att jag ska orka bry mig om känslor. Jag känner mig stark i mig själv och trivs med det. Efter provet idag blir det en snabbdusch, på med rena kläder, ta emot spriten från kära mor och sen bär det av mot fyllans förvrängda land. Det jag är mest rädd för är att bli djupt sårad av en annan människa. Det är det som skrämmer mig mest av allt här i världen.

Skapad blogg - wow.Varför? Minnen. Att minnas. Känslor. Att känna.Bara jag. Anledningen till bloggen är för att jag ska tömma mitt huvud. Oftast när jag sitter och skriver så blir det mycket mer än vad som egentligen är beräknat. De ord som mina fingrar printar ner på skärmen som inte egentligen är där för att jag velat skriva dom, utan för att dom bara kommer, det är de orden som är de viktigaste. Det är av de orden de flesta viktiga slutsatserna kan dras. Det är de orden jag vill få fram. Orden som inte är framtvingade av varken mig själv eller någon annan, utan de bara kommer.Sitter i skolan. Vad händer annars?Jag tror nog att jag är starkare än vad jag egentligen är. Man kan inte bara stoppa undan allting psykiskt och tro att man inte ska känna av det mer sedan. Jag gjorde det. Jag stoppade undan det, jag valde att inte känna något. Varför? Jag tror att jag har glömt bort hur man gör för att känna. Igår hade jag och E en diskussion. Vi började prata om det som hände. Några få sekunder från tårar. Jag har inte tänkt på det som hände, inte bearbetat det, inte tänkt på vad jag förlorade. Har jag någonsin älskat någon så? Älskade jag alls? Jag vet inte. Jag vet inte hur något känns. Jag vill känna.